Ojojoj. Vad jag egentligen skulle vilja göra nu är att räkna upp en massa lösryckta svordomar efter varandra för att sätta ord på min känsla men eftersom det här ska vara en mera offentlig text ska jag försöka låta bli. Frågan är då hur jag på något annat sätt ska lyckas beskriva Hoffmaestro & Chraaas spelning på Katalin. Det är nämligen det i särklass sjukaste och bästa jag sett i hela mitt liv.

Ett par ord som kan få ersätta alla mindre fina ord jag vill använda för att definiera min imponerade känsla är: adrenalinkick, publikfrieri och drag. Det sistnämnda, alltså drag, är det som gjort att den här spelningen kommer att fastna i mitt minne för alltid. Jag har helt enkelt aldrig varit med om något mera intensivt i musikväg, någonsin. Gränserna mellan scen och pulik har antagligen aldrig varit så luddiga och vid några tillfällen existerar de överhuvudtaget inte. Jag syftar då bland annat på ett ögonblick då sångaren Jens Malmlöf helt enkelt ställer sig på kravallstaketet med min hand i hans som enda stöd. Därefter följer ett tvättäkta stagedive som ytterligare höjer den där sanslöst spontana stämningen. Jag kommer på mig själv med att bara genom att hoppa med i takt till musiken få flera skrattanfall trots den nästan kvävande värmen framme i publikhavet. Den rådas dock bot på genom att bandet lite då och då, i takt till musiken, duschar sina åskådare i vatten som flyger från diverse flaskor som för den delen i sin tur flyger ut i publiken under samma omständigheter som vattnet. Bandet har dessutom handdukar som i ett slags dansmove vevas runt i en rejält snabb takt, faktiskt så snabbt att fläktandet känns ända ut till publiken där jag står.

Hoffmaestro & Chraas scenspråk är så starkt att musiken nästan hamnar i skymundan men om jag ska försöka sätta fingret på den så är den precis som bandet. Ös, lite ”chill” med reggaeinslag och så full av totalkaos! Men som sagt, musiken består till stor del av själva livekänslan. Jag har tidigare lyssnat igenom Hoffmaestros plattor men det går inte ens att jämföra med att se dessa tolv, galet härliga killar varva småironiskt skådespeleri, flirtande, extas och självdistans med sina låtar. Inte heller kan man på en skiva fånga känslan av att som publik beordras att springa åt höger, sedan till vänster under det avslutande spåret The storm. Det är kaos, det gör ont, det är sinnesjukt varmt, men det gör ingenting. Det gör absolut ingenting överhuvudtaget för jag är så förbannat lycklig